Страница 114 из 137
"Du får väl ha det, som du vill då," sade disponenten.
XLV. Hos lapparna
Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster voro gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde he
Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt att sömnen smög sig över he
I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade det på dörren till he
Om det hade varit syster Hilma eller någon a
Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med he
Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon alldeles vaken. Och då blev hon så förskräckt, därför att hon stod och talade med en, som inte hörde till he
Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville he
*
På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil nordligare än Malmberget, fa
Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger. De hade kommit dit för någon månad sedan, och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning. De hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig plats nära sjön, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jämna några tuvor för att få tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit långa dagar för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktäckning, inte med brädfodring och fönsterinsättning, inte med dörrar och lås. De hade bara behövt slå ner tältstängerna stadigt i jorden och hänga upp tältduken över dem för att ha bostaden så gott som färdig. Och inte hade de gjort sig mycket besvär med inredning och möblering. Det viktigaste var att lägga ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukar koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.
Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade med största iver för att få sina hus färdiga, i
En eftermiddag i jul regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure och lapparna, som a
Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekopparna, kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapplägret. Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod på. Han blev glad, när han fick se arbetaren. Det var en god vän till lapparna, en vänlig och språksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han skulle krypa in i tältet. "Nu kommer du som efterskickad, Söderberg," sade han. "Kaffepa
Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles uppfyllt av mä
Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan sågo på he