Страница 103 из 137
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse. Han fick mycket beröm från alla håll, och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle få priset. De flesta ansågo nästan, att det var synd om Klement att nödgas tävla med honom.
Men Klement började oförskräckt. "Det var en dag, då jag gick på Skansen utanför Stockholm och längtade hem," sade han, och så berättade han om pysslingen, som han hade friköpt, för att han inte skulle bli satt i bur och begapad av mä
Så snart Klement hade slutat, sade den äldsta fädbodjäntan, att han skulle han halsduken. "Bärnhard har bara berättat sådant, som har hänt en a
Detta höllo alla med om. De sågo att Klement med helt andra ögon än förut, sedan de hade fått, att han hade talat med kungen, och den lille spelma
"Jag ha
Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande och slog honom på näsan. Den kom inte från träden, och ingen av mä
"Aj, aj, Klement!" sade fädbodjäntan. "Det ser ut, som om småfolket skulle höra på vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lämnat åt någon a
XLI. I Medelpad
Örnen och pojken voro ute i god tid nästa morgon, och Gorgo tänkte nog, att han skulle hi
Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fa
Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan de ljusa, gula rågåkrarna med sina veka strån, som sköto upp på en sommar, och den mörka barrskogen med de fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till skörd. "Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin bärgning från en sådan här åker," sade han.
Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. När de foro fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.
"Det är en åker, som blev avmejad förra vintern," ropade örnen genast.
Pojken tänkte på hur skördemä
När örnen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn på en liten koja, som låg i kanten av stubbmarken. Den var uppförd av grova, obarkade stockar, var utan fönster och hade bara ett par lösa bräder till dörr. Taket hade varit täckt med bark och kvistar, men det var nu sönderfallet, så att pojken kunde se, att i
"Skördemä
Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt vände tillbaka glatt och muntert från arbetet och hur det bästa, som mor hade i visthuset, bullades upp för dem. Här skulle de efter det stränga arbetet gå till vila på hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus. Och vad de fingo äta, det kunde han rakt inte begripa. "Jag är rädd för att de inte hålles några skördegillen för de här arbetarna," sade han.
Litet längre fram sågo de under sig en förfärligt usel väg, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sönderskuren av bäckar på flera ställen. När de foro fram över skogsvägen, hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats på en sådan väg.
"Det är på den här vägen, som skörden har förts till stacken," sade örnen.
Återigen tänkte pojken på vilket lustigt liv det var därhemma, när de stora skördevagnarna, förspända med två starka hästar, drogo säden bort från åkern. Karlen, som körde, satt stolt högst på lasset, hästarna yvdes och kråmade sig, och bybarnen, som hade fått lov att klättra upp på kärvarna, sutto där och skreko och skrattade, halvt glada och halvt förfärade. Men här fraktades tunga stockar utför och uppför stupande branter. Hästen måtte bli som sönderdragen, körkarlen skulle väl mången gång kä
Örnen svingade sig framåt med väldiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en älvstrand. Här sågo de en plats, som var alldeles betäckt med spånor, stickor och bark. Örnen hörde, att pojken undrade varför det såg så skräpigt ut därnere.
"Det är här, som skörden har varit stackad," ropade örnen.
Pojken tänkte på hur sädesstackarna i hans trakt lades upp tätt vid gårdarna, som om de voro deras bästa prydnad. Här kördes skörden ner till en ödslig älvstrand och lämnades där. "Jag undrar om någon går hit bort i ödemarken, räknar sina stackar och jämför dem med gra
En liten stund därefter hu
"Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern," ropade örnen.
Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda gårdarna i Skåne. Här bodde bönderna i riktiga herrgårdshus. "Det ser ut, som om det skulle löna sig att arbeta i skogen," sade han.
Örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han kom ett stycke över älven, hörde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid älvbrädden. Då svängde Gorgo om och for österut neråt Ljungan. "Det är älven, som tar hand om det och kör det till kvarnen," ropade han.