Страница 59 из 64
”Ja, men hur kan ni veta det? Har vi nån gemensam bekant kanske”, undrade Fille och såg riktigt glad och förväntansfull ut.
Fröken Bock nickade igen lika bistert.
”Ja, jag skulle tro det! Fröken Frida Bock på Frejgatan, hon är väl bekant? Hon har ju en näsa att lita på i alla väder precis som jag, eller hur?”
”Fast din är inte nån hemtrevlig potatis utan mer som en gurka med knottror på”, sa Karlsson.
Fille var nog ändå inte intresserad av näsor, för han såg inte glad ut längre. Det verkade i stället som om han helst av allt ville springa sin väg och det verkade som om Rulle ville det också. Men bakom dem stod Karlsson. Och plötsligt small det ett skott som fick Fille och Rulle att hoppa högt av förskräckelse.
”Skjut inte”, skrek Fille, för nu kände han Karlssons pekfinger i ryggen och trodde att det var en pistol.
”Fram med plånboken och klockan då”, skrek Karlsson, ”a
Fille och Rulle trevade nervöst i kavajfickorna, och minsa
”Där har du, tjockis”, skrek Fille, och sedan sprang både Fille och Rulle som två blixtar mot dörren, och där fa
Men fröken Bock rusade efter. Hon förföljde dem hela vägen genom hallen och genom tamburen och ända ut i farstun, och hon skrek efter dem, när de rasade nerför trapporna:
”Det här ska Frida få veta, du gode Moses, vad hon ska bli glad!”
Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon igen:
”Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säjer …blo-o-o-od!”
8
Karlsson öppnar sagovärlden för farbror Julius.
Efter natten med Fille och Rulle var Karlsson till och med malligare än vanligt.
”Här var’e världens bästa Karlsson”, det ropet väckte Lillebror varje morgon, och Karlsson kom inflygande. Varje morgon rev han först upp persikokärnan för att se hur mycket den hade växt, men sedan bar det regelbundet iväg bort till den gamla spegeln som hängde över Lillebrors byrå. Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den.
Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.
”Världens bästa Karlsson …hm-ti-ti-hm …värd tiotusen kronor …skrämmer tjyvar med bistolen …vilken usel spegel hä-ä-är …man ser ju inte mycket …av världens bästa Karlsson i den …men det man ser är vackert …hm-ti-ti-hm …och lagom tjockt, ja, ja …och bra på alla sätt.”
Lillebror höll med om det. Han tyckte Karlsson var bra på alla sätt. Och det konstiga var att till och med farbror Julius hade blivit riktigt förtjust i honom. Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.
”Får jag inte mat, så är jag inte me’”, det hade han sagt ifrån ordentligt.
Fröken Bock önskade mer än något a
Han hade börjat med det som något självklart efter natten med Fille och Rulle. En hjälte som han borde inte ens den argaste husbock ku
Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.
Lillebror hade också sovit länge och i flera omgångar — med Bimbo bredvid sig i sängen — man blev verkligen sömnig av att tampas med tjuvar om nätterna, och han hade nyss vaknat när Karlsson kom. Det som hade väckt honom var ett ovanligt och hemskt läte ute från köket. Fröken Bock gick där och sjöng för full hals. Det hade Lillebror aldrig hört he
”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” sjöng hon, men vad som vore det bästa för Frida fick man inte veta, för Karlsson rusade ut i köket och skrek:
”Stopp! Stopp! Folk kan ju tro att jag slår dej, när du gallhojtar så där.”
Då teg fröken Bock och satte surmulet fram kalopsen, och farbror Julius kom och alla slog sig ner runt bordet och åt, och de satt där tillsammans och pratade om nattens ruskiga händelser och hade riktigt trevligt, tyckte Lillebror. Och Karlsson var nöjd med maten och berömde fröken Bock.
”Ibland lyckas du faktiskt göra kalops som är riktigt god i rent misshugg”, sa han uppmuntrande.
Det svarade fröken Bock inte på. Hon bara svalde ett par gånger och knep ihop mu
De små chokladpuddingarna som hon hade gjort till efterrätt tyckte Karlsson också om. Han satte i sig en pudding, i
”Jo, det är nog gott med sån här pudding, men jag vet nånting som är dubbelt så gott!”
”Vad då för nåt”, frågade Lillebror.
”Två såna här puddingar”, sa Karlsson och högg sig en pudding till. Vilket betydde att fröken Bock blev utan, för hon hade bara gjort fyra. Karlsson märkte att hon såg missnöjd ut, och han höll upp ett varnande pekfinger.
”Kom ihåg att det fi
Fröken Bock knep ihop mu
”Men då gjorde jag klart för dem”, sa farbror Julius, ”att tack vare en mycket modig och påhittig liten pojke, så fick dom tjuvarna gå hem och lägga sej utan nånting alls.”
Han tittade gillande på Karlsson. Karlsson kråmade sig som en tupp, och han gav fröken Bock en triumferande knuff.
”Vad sa du nu då? Världens bästa Karlsson, skrämmer tjyvar med bistolen”, sa han.
Farbror Julius hade minsa
Efter middagen gick farbror Julius in i vardagsrummet för att få sig en cigarr. Fröken Bock diskade, och tydligen kunde inte ens Karlsson i längden förstöra he
”Kan någon begripa vart alla handdukar har tagit vägen”, sa hon och såg sig anklagande omkring i köket.