Страница 56 из 64
Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade. Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.
”Hoj, hoj”, viskade han, ”hoj, hoj!”
Tänk att man kunde få upp låset så lätt med bara en ståltråd! Nu öppnades den försiktigt, dörren, och någon kom in, någon var i tamburen — Lillebror höll andan, det här var verkligen otäckt! Det hördes viskningar och sedan smygande steg …men sedan ett brak, oj, vilket brak, och två dämpade skrik! Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder. Och då skrek det till igen borta vid tjyvafällan, lite högre den här gången.
Sedan hände allting om varta
”Vilket fruktansvärt åskväder”, sa fröken Bock. ”Ett sånt brak, va? Undra på att dom har stängt av den elektriska strömmen!”
”Var det verkligen åskan”, sa farbror Julius. ”Jag trodde att det var något helt a
Men fröken Bock försäkrade att hon kände igen åskan, när hon hörde den.
”Vad skulle det a
”Jag tänkte att det kanske var några nya mystikusar från sagovärlden som hade stämt möte här i natt”, sa farbror Julius.
Egentligen sa han ”myfftikuffar från fagovärlden”, för han läspade så att det fräste om det. Det var för att han inte hade tänderna på sig, förstod Lillebror, men han glömde det strax. Han hade inte tid att tänka på något a
”Lugn, bara lugn!” viskade Karlsson. ”Vi har dom snart här igen.”
”Ja, är det inte det ena så är det det andra”, sa farbror Julius. ”Nån nattro får man vifft aldrig här i huffet.”
Sedan försva
Och då kom minsa
”Såg du spöket du också”, frågade Fille.
”Om jag gjorde”, sa Rulle. ”Där vid väggen stod det, men nu är det borta.”
”Det här är nog den värsta spökvåningen i hela Stockholm, ja, det vet vi ju sen gammalt”, sa Fille.
”Usch ja, vi sticker härifrån”, sa Rulle.
Men det ville inte Fille.
”Aldrig i livet! För tiotusen kronor står jag ut med flera dussin spöken, skriv opp det!”
Han reste tyst stolarna i tjyvafällan och ställde dem åt sidan. Det var väl för att de inte skulle ligga i vägen, om han råkade få bråttom att komma därifrån, och han undrade argt vad det var för små hemska barn de hade här i huset som roade sig med att snärja omkull folk, när det kom besök.
”Jag tratta’ på ansiktet med ögat före”, sa han, ”vilken blåtira jag ska få, nedra busungar!”
Sedan lät han om igen sin ficklampa lysa i alla hörn och vrår.
”Nu ska vi se vart dom här dörrarna går och var vi ska börja leta”, sa han.
Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.
Mitt i alltihop märkte han att Karlsson donade med Morsan igen. Ljusskenet hade flyttat sig nu, det var mörkt under bordet, men inte mörkare än att Lillebror kunde se hur Karlsson puttade ut Morsan och ställde upp he
Nu blev det liv i Karlsson.
”Kom”, flåsade han i örat på Lillebror, och sedan kröp han med Morsan släpande i kopplet bakom sig snabbt som en igelkott tvärs över golvet och försva
”Vilka simpla mä
Han gläntade försiktigt på dörren och lyssnade utat den mörka hallen. Lillebror lyssnade också, och han hoppades få höra tamburdörren slå igen bakom Fille och Rulle, men så väl var det inte. De fa
”Tiotusen kronor”, sa Fille, ”glöm inte det! Jag låter inga spöken skrämma mej, så mycket du vet det.”
Det gick en stund. Karlsson lyssnade ihärdigt.
”Nu är dom i
Han tog av Morsan kopplet och la he
”Hejsan, hoppsan, Morsan, nu ska du äntligen få sova”, sa han och stoppade om he
”Titta, är hon inte gullig”, sa han och lyste på sin mumie med ficklampan. Lillebror ryste. Där hon låg och stirrade upp i taket med sina svarta, gloende ögon och med sitt hemska grin kunde Morsan skrämma livet ur vem som helst. Men Karlsson gav he
”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson, ”nu ska du nog sova lite du också, tror jag.”
”Var då”, undrade Lillebror oroligt, för bredvid Morsan ville han absolut inte sova. ”Jag kan ju inte ligga i sängen när Morsan …”
”Nä, men under”, sa Karlsson. Och in under sängen kröp han snabbt som en igelkott, och Lillebror kröp efter så fort han kunde.
”Nu ska du få höra en typisk spionsnarkning”, sa Karlsson.
”Snarkar spioner på något särskilt sätt”, undrade Lillebror förvånad.