Страница 46 из 64
”Och så kommer farbror Julius också”, sa Lillebror. ”Han ska till doktorn och få behandlingar, för han är stel i kroppen om rnornarna.”
Och han berättade för Karlsson hur besvärlig farbror Julius var och att han skulle bo i våningen hela tiden medan mamma och pappa kryssade omkring med den där vita båten och Bosse och Bettan var borta på var sitt håll.
”Jag undrar hur det ska bli ”, sa Lillebror ängsligt.
”Hoj”, sa Karlsson, ”dom kommer att få ett par veckor som dom aldrig glömmer.”
”Menar du mamma och pappa eller Bosse och Bettan”, undrade Lillebror.
”Jag menar Husbocken och farbror Julius”, sa Karlsson.
Då kände sig Lillebror ä
”Lugn, bara lugn! Vi ska leka snälla lekar med dom, för vi är världens snällaste…åtminstone jag.”
Och så fyrade han av ett skott alldeles intill örat pa Lillebror, så att Lillebror hoppade högt av förskräckelse.
”Och inte ska stackars farbror Julius behöva gå till doktorn och få behandlingar”, sa Karlsson, ”den saken klarar jag.”
”Hur då”, undrade Lillebror. ”Du vet väl inte vad det ska vara för behandlingar, när man är stel i kroppen?”
”Vet inte jag”, sa Karlsson. ”Jag lovar dej att jag ska få farbror Julius rask och rörlig som en vinthund…det fi
”Vilka då sätt”, frågade Lillebror misstänksamt.
”Tirritera och filura och figurera”, sa Karlsson, ”nån a
Lillebror tittade sig oroligt omkring, för överallt i husen började folk sticka ut huvudet för att se vem det var som hade skjutit, och nu märkte han dessutom att Karlsson höll på att ladda om.
”Nä, Karlsson”, sa Lillebror, ”nä, Karlsson, skjut inte mer!”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Du”, sa han sedan, ”jag sitter här och tänker på en sak. Du tror inte möjligen att Husbocken är lite stel i kroppen hon också?”
I
”Vad bråkar dom för”, sa han. ”Vet dom inte att det är min födelsedag?”
Han svalde bullen. Och så stämde han upp en sång, en förnöjd liten sång som klingade så vackert i sommarkvällen.
Smälla ska det göra och roligt vill jag ha
uti bosse bisse basse bisse bom fallera
och bullar ska de va på min födelseda’
uti bosse bisse basse bom.
Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,
alla ska va snälla mot mej tycker ja’
uti hoj hoj hoj
uti voj voj voj
uti bosse bisse basse bisse bom.
3
Karlsson är bäst i klassen.
Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrä
”Äntligen”, sa mamma, ”äntligen!”
Hon hade gått och väntat hela dagen, och nu var hon nervös, men det förstod inte fröken Bock. Hon sa buttert:
”Jag kunde inte komma förr. Det är Fridas fel.”
Det var så mycket mamma hade behövt tala med fröken Bock om. Nu blev det ingen tid till det, för taxin stod redan på gatan och väntade.
”Det viktigaste är vår lilla pojke”, sa mamma och fick tårar i ögonen, ”o, det måtte väl inte hända honom nånting medan vi är borta.”
”Där jag är, där händer ingenting”, försäkrade fröken Bock, och pappa sa att det förstod han. Han var säker om att allt skulle gå bra, sa han, och sedan kramade de Lillebror till adjö, både pappa och mamma, och rusade ut och försva
Hon satt vid köksbordet, stor och grov och vresig, och slätade till det våta håret med sina stora, grova händer. Lillebror tittade skyggt på he
”Hur mår Frida?”
Fröken Bock svarade inte, hon bara fnös. Frida var fröken Bocks syster. Lillebror hade aldrig träffat he
”Hur mår Frida?”
”Jo tack, hon mår bra tycks det”, sa fröken Bock, när hon hade fnyst färdigt. ”Hon har satt opp med fästman, det arma livet!”
Lillebror visste inte riktigt vad han skulle svara på det, men något måste han säga, och han ville ju gärna visa sig artig, därför sa han:
”Har inte fröken Bock också någon fästman?”
Det borde han tydligen inte ha sagt, för fröken Bock reste sig häftigt och började diska så att det skrällde om det.
”Nej, tack och lov”, sa hon. ”Och inte vill jag ha nån heller. Alla behöver ju inte vara lika fjolliga som Frida.”
Hon stod tyst en stund och diskade så att skummet yrde. Men sedan kom hon visst att tänka på något, och hon vände sig oroligt om mot Lillebror.
”Hör du, den där lilla otäcka, tjocka pojken du lekte med förut, han kommer väl inte hit nu för tiden, hoppas jag!”
Fröken Bock hade aldrig förstått att Karlsson på taket var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hon trodde att han var en av Lillebrors jämnåriga skolkamrater och en helt vanlig busunge. Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden. ”Snart flyger dom väl till månen i
”Karlsson är inte otäck…” började han, men just då ringde det på ytterdörren.
”Oj, kommer farbror Julius redan”, sa Lillebror och sprang för att öppna.
Men det var inte farbror Julius, det var Karlsson. En alldeles genomblöt Karlsson som stod där i en liten pöl av regnvatten och såg förebrående ut.
”Hur länge är det meningen att man ska behöva flyga omkring i regnet och svära, bara för att du inte kan låta ditt fönster stå öppet”, undrade Karlsson.
”Jamen, du sa ju att du skulle gå och lägga dej”, försvarade sig Lillebror, för det hade Karlsson faktiskt sagt. ”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma ikväll.”
”Du kunde ha hoppats”, sa Karlsson. ”Du kunde ha tänkt att kanske kommer han i alla fall, den käre lille Karlsson, å, vad det ska bli roligt, ja, kanske han kommer, för han vill nog träffa Husbocken, kunde du ha tänkt.”
”Vill du det”, frågade Lillebror ängsligt.