Страница 41 из 64
”Din mamma är gullig”, sa Karlsson, ”det är bara synd att hon ska vara så bedrövligt snål. Mycket gröt har jag sett i min dar men aldrig så lite.”
Han tömde sockerskålen över sin tallrik och satte igång. De närmaste minuterna hördes i köket bara det slurpande som uppstår när någon i rasande fart äter gröt.
”Det räckte tyvärr inte till någon sked för tant Augusta”, sa Karlsson och torkade sig om mu
Medan Karlsson åt bullar, satt Lillebror där och grubblade på hur han bäst skulle ku
”Titta på första sidan”, sa han dystert, och det gjorde Karlsson. Mycket intresserat tittade han, och så satte han ett litet knubbigt pekfinger rakt på bilden av det vita skeppet.
”Voj, voj, nu är det en båt som har farit omkull igen”, sa han. ”Det är bara olyckor och olyckor!”
”Äsch, du håller ju tidningen opp och ner”, sa Lillebror.
Han hade länge misstänkt att Karlsson inte kunde läsa så värst bra. Men Lillebror var en liten vänlig själ som inte ville göra någon ledsen allraminst Karlsson, därför sa han inte ”Haha, du kan ju inte läsa” utan vände bara tidningen och båten rätt, så att Karlsson kunde se att det inte hade hänt någon båtolycka.
”Men här står om andra olyckor”, sa Lillebror, ”hör ska du få höra!”
Och så läste han högt för Karlsson om den flygande tu
”Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på de
Men Karlsson suckade inte, han jublade.
”Hoj, hoj, skrek han och gjorde några små ivriga, glada skutt, ”hoj, hoj, den lilla hemska spionen är så gott som redan fast. Ring till de
”Vad menar du”, frågade Lillebror förskräckt.
”Världens bästa spionfångare, gissa vem det är”, sa Karlsson och pekade stolt på sig själv. ”Undertecknad Karlsson, när jag kommer sättande med min stora flughåv. Om den där lilla hemska spionen flyger omkring här i Vasastan så har jag honom i flughåven i
Lillebror suckade igen. Det här såg ut att bli ä
”Snälla Karlsson, begriper du inte att det är du som är den flygande tu
Karlsson kom av sig mitt i ett jubelskutt. Det gurglade till i honom som om han plötsligt hade fått något i vrångstrupen, och han stirrade ursi
”Flygande tu
Han sträckte på sig för att om möjligt bli något längre, och samtidigt drog han in magen så mycket han orkade.
”Du har kanske inte lagt märke till”, sa han högdraget, ”att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, det har du kanske inte lagt märke till, va?”
”Jovisst, Karlsson, jovisst, Karlsson”, stammade Lillebror. ”Men jag kan ju inte hjälpa vad dom skriver i tidningarna. Det är dej dom menar, det kan du vara säker på.”
Karlsson blev argare och argare.
”Det är bara att lämna in grejen på de
Han tog ett par små hotande skutt mot Lillebror, men det skulle han inte ha gjort, för nu blev det liv i Bimbo. Bimbo tänkte inte låta någon komma och ryta så där åt hans husse.
”Nej, Bimbo, låt bli Karlsson”, sa Lillebror, och då lät Bimbo bli. Han bara morrade lite för att Karlsson skulle förstå vad han menade.
Karlsson gick och satte sig på en pall, dyster och tjurig så att det osade om det.
”Jag är inte me’”, sa han, ”jag är inte me’ när du bara är sä där elak och kallar mej för grejen och tussar dina blodhundar på mej.”
Lillebror var förtvivlad. Han visste inte vad han skulle säga eller göra.
”Jag kan ju inte hjälpa vad som står i tidningarna”, mumlade han. Sedan teg han. Karlsson teg också. Han satt där tjurig på sin pall, det var en beklämmande tystnad i köket.
Da kom där plötsligt ett gapskratt från Karlsson. Han for upp frän pallen och gav Lillebror en lekfull box i magen.
”Fast om jag är en grej”, sa han, ”så är jag i alla fall världens bästa grej, värd tiotusen kronor, har du tänkt på det?”
Lillebror började skratta han också, å, vad det var underbart att se Karlsson glad igen!
”Ja, det är du faktiskt”, sa Lillebror förtjust, ”du är värd tiotusen kronor, det är nog inte många som är det.”
”Ingen på hela jorden”, försäkrade Karlsson. ”En sån där liten pluttgrej som du till exempel, du är inte värd mer än högst en och tjugofem, det slår jag vad om.”
Han vred på startknappen och steg jublande till väders, och han flög med glada skrän ett par ärevarv runt taklampan.
”Hoj, hoj”, skrek han, ”här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”
Lillebror beslöt att strunta i alltihop. Karlsson var ju faktiskt ingen spion, och inte kunde polisen ta honom bara för att han var Karlsson. Det var nog inte det mamma och pappa var rädda för heller, det insåg han plötsligt. De var förstås bara ängsliga att Karlsson inte skulle ku
”Var inte rädd du Karlsson”, sa han tröstande. ”Inte kan dom göra dej nånting bara för att du är du.”
”Nej, vem som helst har rättighet att vara Karlsson”, försäkrade Karlsson. ”Fast än så länge fi
De hade dragit sig in i Lillebrors rum nu, och Karlsson tittade sig förväntansfullt omkring.
”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nånting a
”Vi kan dela”, föreslog Lillebror hastigt. Han tyckte nämligen också om persikor, och han förstod att han måste skynda sig, om han skulle få något med.
”Gärna för mej”, sa Karlsson. ”Vi delar, jag tar persikan och du påsen, då får du det bästa, för man kan ha hur kul som helst med en påse.”
”Ånätack”, sa Lillebror, ”vi delar persikan, sen får du gärna ta påsen.”
Karlsson ruskade ogillande på huvudet.
”Aldrig sett maken till glupsk liten pojke”, sa han. ”Nåja, som du vill!”
Det behövdes en kniv att klyva persikan med, och Lillebror sprang ut i köket för att hämta en. När han kom tillbaka med den, syntes Karlsson inte till. Men så upptäckte Lillebror att han satt gömd under bordet, och därifrån hördes ett ivrigt slurpande som när någon i rasande fart äter en saftig persika.
”Hör du, vad gör du egentligen”, frågade Lillebror oroligt.
”Delar”, sa Karlsson. Det hördes ett sista glufs, och sen kom Karlsson framkrypande med persikosaften ri
”Jag vill alltid att du ska ha det bästa”, sa han. ”Om du planterar den här kärnan, så får du ett helt persikoträd alldeles proppfullt med persikor. Medge att jag är världens snällaste som inte bråkar fast jag bara har fått en enda liten usel persika!”