Страница 31 из 64
”Om jag skulle få nån liten present, då skulle jag kanske inte vara så ledsen för att du väckte mej.”
Lillebror ville inte att Karlsson skulle vara ledsen, och han började leta bland sina saker.
”Mitt munspel, skulle du vilja ha det?”
Karlsson högg munspelet.
”Ja, ett musikinstrument har jag alltid önskat mej, jo tack, jag tar det här …för du har väl ingen basfiol?”
Han satte munspelet för mu
”Hörde du? Nu gjorde jag genast en melodi. ’Lillspökets klagan’ heter den.”
Då sa Lillebror att det passade bra med klagosånger i det här huset där alla var sjuka, och han berättade för Karlsson om scharlakansfebern.
”Tänk, så synd om Bosse och Bettan”, sa Lillebror.
Men Karlsson sa att scharlakansfeber var en världslig sak och ingenting att bry sig om. Förresten var det bara bra att ha Bosse och Bettan på epidemin när stora spökeriet skulle sätta i gång.
Knappt hade han sagt det förrän Lillebror hoppade till av förskräckelse. Han hörde fröken Bocks steg utanför dörren och förstod att hon skulle kliva in i hans rum vilket ögonblick som helst. Karlsson begrep också att nu var det bråttom. Med ett plask kastade han sig på golvet och snodde iväg in under Lillebrors säng som ett litet nystan. Lillebror satte sig hastigt på sängen och bredde ut sin badrock över knäna, så att den skulle hänga ner och skymma Karlsson så mycket som möjligt.
I samma stund öppnades dörren och fröken Bock klev in med borste och skyffel i handen.
”Jag tänker städa här”, sa hon, ”gå ut i köket så länge!”
Lillebror blev så nervös att han började svettas.
”Nä, det vill jag inte”, sa han. ”Jag ska sitta här och vara isolerad.”
Fröken Bock tittade förargad på honom.
”Vet du vad det fi
Lillebror blev röd i ansiktet…hade hon verkligen redan sett Karlsson?
”Det…det fi
”Tänk att det gör det”, sa fröken Bock. ”Där fi
Lillebror blev alldeles vild.
”Nä, jag ska sitta här och vara isolerad”, skrek han.
Då började fröken Bock muttrande sopa i andra änden av rummet.
”Sitt där då i all sin dar, tills jag blir färdig här borta! Men sen får du vara så god och isolera dej i nåt a
Lillebror bet sina naglar och funderade, å, hur skulle det här gå? Men plötsligt ryckte han till och började fnissa. Det var Karlsson som killade honom i knävecket, och Lillebror var så kittlig.
Fröken Bock blängde på honom.
”Jojo, du skrattar du, fastän både mor och syskon ligger sjuka och lider! En del tröstar sej fort, tycks det.”
Om igen kände Lillebror hur Karlsson killade honom i knävecket, och nu fnissade han så våldsamt att han nästan ramlade av sängen.
”Kan man få veta vad det är som är så roligt”, sa fröken Bock syrligt.
”Hihi”, sa Lillebror, ”jag kom att tänka på en rolig historia …” Han funderade skarpt för att komma på någon historia.
”Den där om tjuren som jagade en häst, och då blev hästen så rädd så han klättrade opp i ett träd, har fröken Bock hört den?”
Bosse brukade berätta den historien, men Lillebror hade aldrig skrattat åt den, för han tyckte så synd om den stackars hästen som måste klättra i träd.
Fröken Bock skrattade inte heller.
”Kom inte med några gamla fåniga historier. Du vet mycket väl att hästar inte kan klättra i träd.”
”Nä, inte kan dom det”, sa Lillebror, precis som Bosse brukade säga. ”Men han hade ju en ilsken tjur efter sej, så vad tusan skulle han göra?”
Bosse hade sagt att man fick säga ’tusan’ när man berättade en historia med ’tusan’ i. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon stirrade med avsky på Lillebror.
”Här sitter du och skrattar och svär, medan mor och syskon ligger sjuka och lider. Jag måste säja att jag är förvånad …”
Precis där blev hon avbruten. Från sängen hördes plötsligt ’Lillspökets klagan’, bara ett par korta skärande toner, men nog för att fröken Bock skulle hoppa till.
”Vad i all sin dar var det?”
”Inte vet jag”, sa Lillebror.
Men fröken Bock visste, hon!
”Det var toner från en a
”Från en a
”Från spökenas värld”, sa fröken Bock. ”I det här rummet fi
Hon såg på Lillebror med uppspärrade ögon.
”Du gode Moses, nu måste jag skriva till dom i TV.”
Hon slängde ifrån sig borste och skyffel och satte sig vid Lillebrors skrivbord. Där fick hon fatt på papper och pe
”Hör här, ska du få höra!”
Till Sveriges Radio-TV. Min syster Frida Bock har varit med i eran serie om andar och spöken. Jag tyckte inte att det var något bra program, sedan får Frida tycka vad hon vill. Bättre upp får det allt lov att vara, och det kan det också bli. För nu har jag själv hamnat i ett riktigt spökhus, och här har ni en lista över mina spökerier.
1. Underliga råmande läten utanför fönstret och det var ingen ko för vi bor fyra trappor upp, det liksom bara råmade.
2. Saker och ting försvi
3. Dörrar låsas från utsidan medan jag är på insidan, förklara det om ni kan!
4. Hemsk spökskrift på köksväggen.
5. Plötslig sorgemusik under städning. Man ville liksom bara gråta då.
Kom genast hit, för detta kan bli ett program som låter tala om sig.
Högaktningsfullt
Hildur Bock
P.S. Hur kom ni på idén att ha just Frida i TV?
Sedan sprang fröken Bock full av iver ut för att posta sitt brev. Lillebror kikade ner på Karlsson. Där låg han under sängen med tindrande ögon, men nu kröp han fram, nyter och glad.
”Hoj”, skrek han, ”vänta bara tills i kväll när det blir mörkt, då ska Husbocken få nånting att verkligen skriva till TV om.”
Lillebror började fnissa igen, och han tittade ömt på Karlsson.
”Det är kul att vara isolerad bara man är isolerad med dej”, sa Lillebror.
Ett litet ögonblick tänkte han på Krister och Gunilla som han ju brukade leka med. Egentligen borde han väl vara ledsen för att han inte fick träffa dem nu på en tid.
”Men det gör detsamma, det är roligare att leka med Karlsson”, tänkte Lillebror.
Fast just nu hade Karlsson inte tid att leka mer. Han måste hem och laga sin ljuddämpare, sa han.
”Det duger inte att Lillspöket i Vasastan kommer dånande som en flygande tu
Sedan gjorde Karlsson och Lillebror upp om ett särskilt signalsystem för sin ringledning.
”Om du ringer en gång”, sa Karlsson, ”så betyder det ’Kom hit genast’ och om du ringer två gånger, så betyder det ’Kom inte hit för all del’ och tre gånger betyder ’Tänk att det fi
”Varför ska jag ringa om det”, frågade Lillebror.
”Jo, för man ska säja vänliga och uppmuntrande saker åt sina vä
Lillebror tittade fundersamt på Karlsson.
”Jag är ju din vän, va? Men jag vet just inte att du säjer nånting sånt där åt mej.”
Då skrattade Karlsson.
”Det är väl skillnad i all sin dar. Du, du är ju bara en liten dum pojke!”
Lillebror nickade. Han visste att Karlsson hade rätt.
”Men tycker du om mej i alla fall då?”
”Ja, det gör jag minsa