Страница 29 из 64
Han gick inpå apparaten och pressade sin näsa mot vädergubbens näsa.
”Och så jordbävning också, glöm inte det! Arma norrlä
Han gav farbrorn i bildrutan en vänlig klapp.
”En sån nätt liten gubbe”, sa han. ”Mindre än jag. Det tycker jag om.”
Sedan la han sig på knä och kikade på apparatens undersida.
”Vilken väg har han krupit in egentligen?”
Lillebror försökte förklara att det bara var en bild och inte en levande mä
”Det kan du smälla i nån a
Lillebror visste inte mycket om television, men han gjorde sitt yttersta för att förklara alltsammans för Karlsson. Och så ville han passa på att komma med den där varningen också.
”Du må tro att fröken Bock gärna vill komma i TV”, började han, men då gav Karlsson till ett gapskratt.
”Husbocken i en sån där liten burk! Den stora klumpen, då får hon allt vika sej fyrdubbel.”
Lillebror suckade. Karlsson hade tydligen inte fattat någonting. Lillebror fick börja om från början. Det verkade hopplöst, men till sist hade han ändå fått Karlsson att förstå hur märkvärdigt en sådan här inrättning fungerade. Fröken Bock behövde inte själv krypa in i apparaten, hon kunde sitta i lugn och ro flera mil bort och ändå skulle man ku
”Livs levande husbock …o, så hemskt”, sa Karlsson.
”Släng hellre ut burken eller byt den mot en med bullar i, det tjänar ni på.”
Just då visade sig en vacker hallådam i bildrutan. Hon log så vänligt, och Karlsson spärrade upp ögonen.
”Fast det förstås”, sa han. ”Det ska i så fall vara mycket goda bullar. För jag ser att det fi
Hallådamen fortsatte att le mot Karlsson, och Karlsson log tillbaka. Samtidigt knuffade han Lillebror i sidan.
”Titta på den där lilla nussikan! Hon tycker om mej … ja, för hon ser ju att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år.”
Plötsligt försva
”Nä, gör inte så där”, sa Lillebror.
”Jo, för jag tänker skruva hit lilla nussikan igen”, sa Karlsson.
Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ä
”Gubbarna kommer och går precis som jag vill”, sa han belåtet.
De två herrarna pratade och pratade så fort Karlsson gav dem en chans.
”Jag tycker för min del som så”, sa den ene.
”Det bryr jag mej inte om”, sa Karlsson. ”Gå hem och lägg dej!”
Han stängde av apparaten med en smäll och skrattade förtjust.
”Tänk vad det ska reta den där gubben att han inte fick tala om vad han tycker för sin del som så!”
Men nu var Karlsson trött på TV och ville ha något a
”Var är Husbocken? Ta hit he
”Figurera …hur gör du då”, undrade Lillebror oroligt.
”Det fi
Lillebror blev ä
”Du, Karlsson, du skulle väl inte vilja komma i TV?”
Karlsson ruskade häftigt på huvudet.
”I burken där? Jag? Inte så länge jag är frisk och orkar försvara mej.”
Men sedan såg han lite eftertänksam ut.
”Fast förstås …om den där lilla nussikan vore där på samma gång!”
Lillebror sa bestämt ifrån att det skulle Karlsson bara inte inbilla sig. Ånej, om Karlsson kom i TV så blev det nog tillsammans med Husbocken.
Karlsson hoppade till.
”Husbocken och jag i samma burk …hoj, hoj, har det inte varit jordbävning i övre Norrland förut, så blir det då, skriv upp det! Hur kan du hitta på nånting så befängt?”
Då berättade Lillebror alltihop om spökprogrammet som fröken Bock tänkte ha i TV för att Frida skulle ramla av stolen.
”Har Husbocken sett något spöke då”, undrade Karlsson.
”Nej, inte sett”, sa Lillebror. ”Men hon har hört ett som råmade utanför fönstret. Hon tror att du är ett spöke.”
Och Lillebror förklarade ordentligt sammanhanget mellan Frida och Husbocken och Karlsson och TV, men om han hade trott att det skulle skrämma Karlsson, så trodde han fel. Karlsson slog sig på knäna och gnydde av förtjusning, och när han hade gnytt färdigt dunkade han Lillebror i ryggen.
”Var rädd om Husbocken! Det är den bästa möbel ni har här i huset. För all del var rädd om he
”Hur då”, undrade Lillebror ängsligt.
”Hoj”, skrek Karlsson, ”det är inte bara Frida som ska ramla av stolen, nä, håll i er nu, alla husbockar och TV-gubbar, så ska ni få se vem som kommer ångande!”
Lillebror blev ä
”Vem kommer ångande?”
”Lillspöket i Vasastan”, skrek Karlsson. ”Hoj, hoj!”
Då gav Lillebror upp. Han hade varnat och försökt göra som pappa och mamma ville. Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt. Han kom ihåg en a
”Mi
Lillebror måste bekä
Karlsson fnyste när han hörde det.
”Sån där klåfingrighet retar livet ur mej. Aldrig får man ha nånting i fred här i huset.”
Han satte sig på en stol och tjurade.
”Ska det vara så här, så är jag inte me’. Ni får skaffa er spöken själva bäst ni vill.”
Men sedan sprang han fram till li
”Som tur är fi
Han ryckte till sig ett av mammas finaste li
”O, nej, inte det! Låt bli …här fi
Karlsson såg missnöjd ut.
”Gamla kasserade lakan! Jag hade tänkt att Lillspöket i Vasastan skulle ha lite snygga söndagskläder. Fast för all del…det här är ju ändå inget bättre hus …ta hit lumpen!”
Och Lillebror rotade fram ett par trasiga lakan som han gav Karlsson.
”Om du syr ihop dom så kan det nog bli en spökdräkt”, sa han.
Karlsson stod där bister med lakanen i famnen.
”Om jag syr ihop dom! Om du syr ihop dom, menar du. Kom, vi flyger upp till mej, så att inte Husbocken rusar in mitt i tråcklingen!”
Den närmaste timmen satt Lillebror uppe hos Karlsson och sydde spökdräkt. I skolan i slöjden hade han lärt sig både förstygn och efterstygn och korsstygn, men att sy ihop två trasiga lakan till en spökdräkt hade ingen lärt honom. Det fick han försöka fundera ut själv. Han gjorde ett litet försök att be Karlsson om hjälp.