Страница 24 из 64
”Hej, Lillebror”, sa mamma, ”sitter du där och pysslar med dina frimärken som vanligt?”
”Ja, det gör jag”, sa Lillebror, och det var ju sant. Att han hade varit uppe på taket för bara en liten stund sedan, det talade han inte om. Visst var mamma klok och begrep nästan allting, men det där med att klättra på tak var det inte så tvärsäkert att hon förstod. Lillebror beslöt att inte säga något alls om Karlsson. Inte just nu. Inte förrän hela familjen var samlad. Det skulle bli en präktig överraskning att komma med vid middagsbordet. Mamma såg förresten inte riktigt glad ut. Hon hade en rynka mellan ögonen som inte brukade fi
Sedan kom resten av familjen hem, det blev middag, och de satt omkring matbordet allesammans, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Lillebror. De fick kåldolmar, och som vanligt pillrade Lillebror undan kålen. Han tyckte inte om kål. Bara det som var inuti tyckte han om. Men vid hans fötter under bordet låg Bimbo, och han åt vad som helst. Lillebror vek ihop kålen till ett litet kladdigt paket och stack ner till Bimbo.
”Mamma, säj åt honom att han inte får göra så där”, sa Bettan. ”Bimbo kommer att bli odräglig …precis som Lillebror.”
”Ja, ja”, sa mamma, ”ja, ja!”
Men det var som om hon inte hörde på.
”Jag var minsa
Lillebror räckte ut tungan åt he
”Jaså, du säjer det! Men man kan inte märka att det gjorde så värst mycket nytta på dej.”
Då fick mamma plötsligt tårar i ögonen.
”Kivas inte, är ni snälla”, sa hon. ”Jag orkar inte höra det.”
Och sedan slapp det ur he
”Doktorn sa att jag hade blodbrist. Totalt överansträngd, sa han. Jag måste fara bort och vila mej …hur det nu ska gå till.”
Det blev alldeles tyst vid bordet. Ingen sa ett ord på en lång stund. Vilka sorgliga nyheter! Mamma var sjuk, det var verkligen sorgligt, det tyckte de allesammans. Och så skulle hon resa bort också, det var ä
”Jag vill att du ska stå i köket varenda dag när jag kommer hem från skolan, och ha förklä på dej och baka bullar”, sa Lillebror.
”Du tänker bara på dej själv”, sa Bosse strängt.
Lillebror tryckte sig intill mamma.
”Ja, a
”Vi får försöka skaffa oss ett hembiträde, hur det nu ska gå till.”
Både pappa och mamma såg ledsna ut. Det var inte alls så där trevligt vid middagsbordet som det brukade vara. Lillebror förstod att något måste göras för att få det lite roligare, och vem kunde sköta den saken bättre än han själv?
”Gissa nånting roligt i alla fall”, sa han. ”Gissa vem som har kommit tillbaka!”
”Vem …å, inte Karlsson väl”, sa mamma. ”Kom inte och säj att vi ska ha det bekymret nu också!”
Lillebror tittade förebrående på he
”Jag tycker det är roligt med Karlsson och inget bekymmer.”
Då skrattade Bosse.
”Här kommer nog att bli liv i luckan. Ingen mamma, bara Karlsson och ett hembiträde som får härja hur som helst.”
”Skräm inte livet ur mej”, sa mamma. ”Tänk om hembiträdet får syn på Karlsson, hur blir det då?”
Pappa tittade strängt på Lillebror.
”Det ’blir’ inte alls. Hembiträdet får varken se eller höra talas om Karlsson, lova det, Lillebror!”
”Karlsson flyger vart han vill”, sa Lillebror. ”Men jag lovar att inte berätta om honom.”
”Inte för nån enda mä
”Nä, inte för nån mä
Men pappa skakade på huvudet.
”Absolut inte för fröken! Inte på några villkor!”
”Sss”, sa Lillebror. ”Då ska jag minsa
Mamma suckade.
”Vi vet inte än om vi kan få tag i något hembiträde”, sa hon.
Men redan nästa dag satte hon in a
”Men när man har örsprång så måste man”, sa Lillebror och kröp upp i mammas knä.
Då ringde det på dörren. Det var fröken Bock som kom. Lillebror fick inte sitta i knät längre. Men hela tiden medan fröken Bock var där stod han och hängde bredvid mammas stol och la det onda örat emot he
Lillebror hade hoppats att fröken Bock skulle vara ung och vacker och snäll, ungefär som fröken i skolan. Men det var tvärtom en barsk äldre dam som verkade mycket bestämd. Stor och stöddig var hon, hon hade flera stycken hakor och dessutom sådana där ’arga ögon’ som Lillebror var så rädd för. Han kände genast att han inte tyckte om he
”Jaså, det fi
Mamma såg orolig ut.
”Tycker fröken Bock inte om hundar”, frågade hon.
”Jo, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock.
”Inte vet jag om Bimbo är så väluppfostrad precis”, sa mamma förlägen.
Fröken Bock nickade energiskt.
”Men det blir han, om jag bestämmer mej för den här platsen. Jag har haft hand om hundar förr.”
Lillebror hoppades i
”Jojo, hundar som skäller och ungar som gnäller”, sa fröken Bock och drog på mun. Det var nog meningen att hon skulle skämta, men Lillebror tyckte inte det var något roligt skämt, och han sa tyst liksom för sig själv:
”Och så har jag knarriga skor också.”
Mamma hörde det. Hon blev röd i ansiktet och sa hastigt:
”Jag hoppas ni tycker om barn, fröken Bock, det gör ni väl?”
”Ja, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock och spände ögonen i Lillebror.
Om igen såg mamma så där förlägen ut.
”Inte vet jag om Lillebror är så väluppfostrad precis”, mumlade hon.
”Men det blir han”, sa fröken Bock. ”Vänta bara, jag har haft hand om barn förr.”
Lillebror blev rädd. Han tyckte så synd om de där barnen som fröken Bock hade haft hand om förr. Nu skulle han själv bli ett sådant barn, undra på att han såg skrämd ut.
Mamma verkade också lite betänksam. Hon smekte Lillebror över håret och sa:
”När det gäller honom här brukar det gå bäst med vänlighet.”
”Men det hjälper inte alltid, har jag märkt”, sa fröken Bock. ”Barn behöver en fast hand också.”
Sedan sa fröken Bock ifrån hur mycket hon ville ha i lön och bestämde att hon skulle kallas ’husföreståndari
Pappa kom hem från kontoret just då, och mamma presenterade:
”Vår husföreståndari
”Vår husbock”, sa Lillebror. Sedan skuttade han ut genom dörren så fort han kunde. Efter kom Bimbo vilt skällande.
Och dagen därpå reste mamma till mormor. Alla grät när hon for, allra mest Lillebror.
”Jag vill inte vara ensam med Husbocken”, snyftade han.
Det var så det skulle bli, det förstod han. Bosse och Bettan var ju i skolan till långt ut på eftermiddagarna, och pappa kom inte hem från kontoret förrän klockan fem. Många många timmar varje dag skulle Lillebror få kämpa ensam med Husbocken. Därför grät han.
Mamma kysste honom.
”Försök vara duktig nu …för min skull! Och vad du gör, kalla he
Eländet började redan nästa dag när Lillebror kom hem från skolan. Ingen mamma fa
”Mellanmål förstör aptiten”, sa hon. ”Här blir inga bullar.”
Och ändå hade hon bakat bullar. Det stod ett helt fat i det öppna fönstret för att svalna.