Страница 22 из 64
Sedan kunde han inte säga mer, för det kom en vindpust från fönstret och en hel massa damm flög upp i näsan på honom. Då måste han nysa. Han nös rakt i dammhögen. Det satte fart på en liten papperslapp som flög iväg över golvet och la sig alldeles framför Lillebror.
”Titta, där är Rödluvan”, skrek Lillebror och skyndade sig att ta upp det dammiga lilla frimärket.
Karlsson såg belåten ut.
”Det är så jag gör”, sa han. ”Jag skaffar tillrätta saker i ett enda nysande. Så då kanske du kan sluta att gorma om Rödluvan då!”
Lillebror torkade av sitt frimärke och var ganska glad.
Då nös Karlsson en gång till, och ett moln av damm for upp från golvet.
”Världens bästa nysare, gissa vem det är”, sa Karlsson. ”Jag ska nysa tillbaka allt dammet på sin rätta plats, vänta ska du få se!”
Lillebror hörde inte på. Nu ville han bara klistra in sitt frimärke.
Men i
”Där ser du att det inte behövdes nån papperspåse”, sa Karlsson. ”Och nu ligger allt dammet där det brukar ligga. Ordning i allt, det är så jag vill ha det. Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’!”
Men Lillebror tittade bara på sitt frimärke. Nu var det inklistrat, å, så fint det var!
”Ska man behöva dammsuga dej i örona en gång till”, sa Karlsson. ”Du hör ju inte på.”
”Vad sa du”, frågade Lillebror.
”Jo, jag sa att det är väl inte meningen att bara jag ska slita och släpa tills jag får bläsor i händerna. Här har jag städat och städat åt dej, nu är det inte för mycket att du följer med upp och städar åt mej.”
Lillebror slängde ifrån sig frimärksalbumet. Följa med upp på taket …Det fa
Lillebror funderade. Det där var så länge sedan, han hade ju blivit en mycket större pojke nu, som kunde klättra på vilka tak som helst. Men förstod mamma det, det skulle han bra gärna vilja veta. Hon var ju inte i
”Nå, kommer du med”, sa Karlsson.
Lillebror tänkte efter en gång till.
”Men om du skulle tappa mej när vi flyger”, sa han oroligt.
Karlsson såg inte ängslig ut.
”Nåja”, sa han, ”det fi
Lillebror blev riktigt arg på Karlsson.
”Jag är inte nån världslig sak, och om jag skulle trilla ner …”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson och klappade honom på huvudet. ”Du trillar inte ner. Jag ska hålla i dej lika hårt som mormor gjorde. För visserligen är du bara en liten snuskig pojke, men jag liksom tycker om dej ändå. Särskilt nu när du har gått igenom höstrengöring och allting.”
Han klappade Lillebror en gång till.
”Ja, det är konstigt, men jag tycker om dej ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara, tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dej så att du blir blå i ansiktet, precis som mormor gjorde.”
Han vred på knappen som satt på hans mage, motorn satte i gång, och Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror. Och så flög de ut genom fönstret och ut i det blå. Den trasiga gardinen fläktade sakta precis som om den ville säga adjö.
2
Hemma hos Karlsson
Små hus som ligger på tak kan vara riktigt hemtrevliga, särskilt sådana som Karlssons. Karlssons hus har gröna fönsterluckor och en liten trappa eller farstubro som är alldeles utmärkt att sitta på. Man kan sitta där om kvällarna och se på stjärnorna och om dagarna och dricka saft och äta kakor, ifall man har några kakor förstås. Om nätterna kan man sova där, ifall det kä
Ja, det är verkligen ett hemtrevligt hus, och det ligger så fint inkilat mellan en skorsten och en brandmur att man knappt ser det. Om man inte händelsevis går omkring uppe på taket förstås och råkar hamna precis bakom skorstenen. Men det är det sällan någon som gör.
”Allting är så olika här uppe”, sa Lillebror när Karlsson hade landat med honom på trappan till sitt hus.
”Ja, tack och lov”, sa Karlsson.
Lillebror tittade sig omkring.
”Mera tak och så där”, sa han.
”Mera kilometer med tak”, sa Karlsson, ”som man kan gå runt och filura på så mycket man orkar.”
”Ska vi filura lite, tycker du”, frågade Lillebror ivrigt. Han kom ihåg hur spä
Men Karlsson tittade strängt på honom.
”För att du ska slippa städa, va? Först ska jag nästan träla livet ur mej för att få det lite snyggt nere hos dej, och sen ska du gå omkring och filura resten av dan. Är det så du har räknat ut det?”
Lillebror hade inte räknat ut någonting alls.
”Jag ska gärna hjälpa till att städa, ifall det behövs”, sa han.
”Nå, då så”, sa Karlsson.
Han öppnade dörren till sitt hus, och Lillebror klev in hos världens bästa Karlsson.
”Jo, för all del”, sa Lillebror, ”om det behövs så …”
Sedan stod han tyst en lång stund och hans ögon blev så stora.
”Det behövs”, sa han till sist.
Det fa
Lillebror stod länge stilla på tröskeln och såg sig omkring.
”Nu tror jag du fick så du teg”, sa Karlsson. ”Här fi
”Ja, minsa
Karlsson kastade sig i soffan och la sig bekvämt tillrätta där.
”Det har du fått om bakfoten”, sa han. ”Jag vill inte städa. Du vill städa …efter allt vad jag har slitit nere hos dej, eller hur?”
”Ska du inte hjälpa till alls”, undrade Lillebror oroligt.
Karlsson kurade ihop sig på kudden och grymtade så där som man gör när man ligger riktigt skönt.
”Jo, visst ska jag hjälpa till”, sa han, när han hade grymtat färdigt.
”Det var då bra”, sa Lillebror. ”Jag blev rädd att du tänkte …”
”Jo, visst ska jag hjälpa till”, sa Karlsson. ”Jag ska sjunga för dej hela tiden och muntra upp dej. Hoj, hoj, det kommer att gå som en dans.”
Lillebror var inte så säker på det. Han hade inte städat så värst mycket i sitt liv. Visst brukade han plocka undan sina leksaker, mamma behövde bara säga åt honom tre fyra fem gånger, så gjorde han det, även om han tyckte det var besvärligt och rätt onödigt. Men att städa åt Karlsson var något helt a
”Var ska jag börja”, undrade Lillebror.
”Dummer, du ska börja med nötskalena förstås”, sa Karlsson. ”Nån vidlyftig städning behövs ju inte, eftersom jag liksom håller efter hela tiden och aldrig låter det gro igen. Du behöver bara finputsa lite gra
Nötskalen låg på golvet bland en massa apelsinskal och körsbärskärnor och korvski