Страница 20 из 64
Mer fick Lillebror inte veta. Och dagen därpå for han till sin mormor. Bimbo hade han med sig. Det var roligt att vara på landet. Lillebror lekte hela dagarna. På Karlsson tänkte han inte så ofta. Men när sommarlovet var slut och han kom tillbaka till Stockholm, då frågade han efter Karlsson så fort han kom inom dörren.
”Mamma, har du sett till Karlsson nånting?”
Mamma skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte. Han har nog flyttat.”
”Säj inte så där”, sa Lillebror. ”Jag vill att han ska bo kvar på taket, han måste komma tillbaka.”
”Men du har ju Bimbo”, försökte mamma trösta honom. Hon tyckte det var rätt skönt att vara av med Karlsson.
Lillebror klappade Bimbo.
”Ja, det förstås. Och han är så rar. Men han har ingen propeller och kan inte flyga, och man kan leka mera med Karlsson.”
Lillebror sprang in i sitt rum och öppnade fönstret.
”Karlsson, är du där uppe”, ropade han så högt han kunde. Men det kom inget svar. Och dagen därpå började Lillebror skolan igen. Han gick i andra klassen nu. Varje eftermiddag satt han sedan i sitt rum och läste läxor. Han hade fönstret öppet, så att han skulle höra om där kom något motorsurr som lät som Karlsson. Men det enda surr han hörde var från bilarna nere på gatan och ibland från något flygplan som kom farande över hustaken, aldrig något surr från Karlsson.
”Ja, han har nog flyttat”, sa Lillebror sorgset för sig själv. ”Han kommer nog aldrig tillbaka.”
När han hade lagt sig om kvällarna tänkte han på Karlsson, och ibland grät han lite tyst under täcket för att Karlsson var borta. Så gick dagarna med skolgång och läxor och ingen Karlsson.
En eftermiddag satt Lillebror i sitt rum och pysslade med sina frimärken. Han hade redan ganska många i sitt frimärksalbum, men också en del som väntade på att bli inklistrade där. Lillebror satte i gång med det och hade snart klistrat färdigt. Bara ett frimärke hade han kvar, det allra finaste, som han hade sparat till sist. Det var ett tyskt märke med Rödluvan och vargen på, å, det var så vackert, tyckte Lillebror. Han la det framför sig på bordet.
I samma stund hörde han ett surr utanför fönstret. Ett surr som lät som …ja, sa
”Hejsan hoppsan, Lillebror!”
”Hejsan hoppsan, Karlsson”, skrek Lillebror. Han rusade upp och stod där alldeles lycklig och såg hur Karlsson flög ett par svängar runt taklampan, i
”Lugn, bara lugn! Fi
Lillebror skakade på huvudet.
”Nä, mamma har inte gjort några köttbullar i dag. Och gräddtårta har vi bara när det är födelsedag.”
Karlsson fnyste.
”Vad är det här för sorts familj egentligen? ’Bara när det är födelsedag’ …men om det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader? Man kunde ju tycka att det skulle sätta fart på din mamma.”
”Ja, men vi visste inte …”, började Lillebror.
”Visste inte”, sa Karlsson. ”Ni kunde ha hoppats! Ni kunde ha hoppats att jag skulle komma i dag, och det borde ha varit nog för din mamma att börja trilla köttbullar med ena handen och vispa grädde med den andra.”
”Vi hade falukorv till lunch”, sa Lillebror skamset. ”Kanske du vill ha …”
”Falukorv, när det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader!”
Karlsson fnyste igen.
”Nåja, ska man umgås här i huset, så får man lära sej att stå ut med vad som helst …ta hit falukorven!”
Lillebror sprang ut i köket det fortaste han kunde. Mamma var inte hemma, hon hade gått till doktorn, så han kunde inte fråga he
”Nåja”, sa han, ”för att vara falukorv smakar det inte så tokigt. Inte som köttbullar förstås, men man får inte begära för mycket av somliga mä
Lillebror förstod att det var han som var ’somliga mä
”Hade du roligt hos din mormor”, frågade han.
”Jag hade så roligt, så det går inte att tala om det”, sa Karlsson. ”Och därför tänker jag heller inte tala om det”, sa han och bet hungrigt i sin korv.
”Jag hade också roligt”, sa Lillebror. Han började berätta för Karlsson om allt han hade gjort hos mormor.
”Hon är så snäll, så snäll, min mormor”, sa Lillebror. ”Och du kan inte tro vad hon blev glad när jag kom. Hon kramade mej det värsta hon kunde.”
”Varför då”, frågade Karlsson.
”För att hon tycker om mej, begriper du väl”, sa Lillebror. Karlsson slutade tugga.
”Och du tror förstås inte att min mormor tycker nåt vidare om mej, va? Du tror förstås inte att hon hävde sej på mej och kramade mej tills jag blev blå i ansiktet, bara för att hon tyckte så mycket om mej, det tror du inte, va? Men jag ska säja dej, att min mormor har de mest järnhårda små nävar, och om hon hade tyckt om mej ett enda hekto mer, så hade jag inte suttit här nu, då hade hon gjort slut på mej.”
”Jaså”, sa Lillebror, ”det var då en väldig mormor till att kramas.”
Så hårt hade ju inte hans mormor kramat honom, men nog ryckte hon om Lillebror, och nog var hon snäll mot honom alltid, det gjorde han klart för Karlsson.
”Fast hon kan vara världens tjatigaste”, sa Lillebror när han hade tänkt efter ett slag. ”Hon håller på och tjatar om att man ska byta strumpor och att man inte får slåss med Lasse Jansson och sånt där.”
Karlsson slängde ifrån sig tallriken som nu var tom.
”Och du tror förstås inte att min mormor var nåt vidare tjatig, va? Du tror förstås inte att hon satte väckarklockan på ringning och spratt opp klockan fem varje morron bara för att hi
”Kä
”Nä, tack och lov”, sa Karlsson.
”Men varför sa din mormor då …”, undrade Lillebror.
”För att hon är världens tjatigaste”, sa Karlsson. ”Kanske du äntligen begriper det nu. Du som kä
Lillebror funderade. Nog var det konstigt …han hade tyckt rätt illa om när mormor tjatade på honom, men nu kändes det plötsligt som om han måste försöka bräcka till Karlsson med att göra mormor tjatigare än hon var.
”Så fort jag bara blev lite våt om fötterna, så började hon tjata om att jag skulle byta strumpor”, försäkrade Lillebror.
Karlsson nickade.
”Och du tror förstås inte att min mormor ville att jag skulle byta strumpor, va? Du tror förstås inte att hon kom sprittande genom hela byn så fort jag var ute och gick i en vattenpöl, och tjatade och tjatade ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor’ …det tror du inte, va?”
Lillebror skruvade på sig.
”Jo, det kan väl hända …”
Karlsson tryckte ner honom i en stol och ställde sig framför honom med händerna i sidorna.
”Nä, det tror du inte. Men hör nu på, så ska jag berätta hur det var. Jag var ute och gick i en vattenpöl …fattar du det? Och hade hur roligt som helst. Och mitt i alltihop kommer mormor sprintande och skriker så det hörs över hela byn: ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor!’ ”